Jag bryr mig inte om hur text ska skrivas, jag orkar inte tänka på perfektion och hur man ska och inte ska göra. Det finns inte kraft för det.
Ångesten sköljer över mig, den välter omkull mig och håller ett hårt grepp med sina händer om min hals. Det är någon som står och stampar mig i bröstet med sina hårda kängor, så känns det iallafall. Den här situationen gör mig väldigt frustrerad, det gör ont att inte kunna känna sig som en glad människa. För det finns inte plats för andra känslor än ångest, den är så stor. Men vad är glädje att sträva efter? Det varar inte en livstid utan bara stundvis, bara det att jag skulle vilja vakna om morgonen utan att känna att det trycker över bröstet. Utan att känna en oro så stark att det knyter sig i magen så fort man slagit upp ögonlocken och kan urskilja föremålen i rummet. Det liksom tränger sig genom huden, det känns ända in i ryggraden. Som att något spänner över ryggen och du drar upp dina axlar och kollar ner i marken för du vet inte vart du ska fästa din blick. Något som börjar rinna genom dina kärl och vener för att sedan explodera ut som ett jävla virus i din kropp. Det finns ingen början och det finns inget slut, det är bara en evig spiral av nojja, tvivel, och oro. Och alla ser det, de hör det. Men de bryr sig inte fast jag skriker, fast jag spiller tårar på golvet. De hör hur ont det gör och jag tror att de faktiskt kan se hur det trycker över bröstkorgen, knyter sig i magen, hur strupen drar ihop sig och hur det börjar blänka i mina ögon. Men de rycker knappt på sina axlar, de vänder sig inte om, de frågar inte vad det är som är fel. De tänker nog att jag klarar det här, att jag kanske är stark och jag tar mig ur det och upp ur det på egen hand. Men jag orkar inte vara stark hela tiden.. Jag kräver inte att någon ska förstå, bara någon skulle vilja ta sig tid att försöka lyssna. Det skulle göra så mycket. Hur tar jag mig ur den här spiralen, hur spräcker jag den här bubblan? Ska jag skära mig ut, slå mig ur, skrika så att bubblan spricker? Jag vill krypa ur mitt skinn men jag vet inte hur. Jag vill skrämma bort alla hjärnspöken men jag vet inte hur.. Det är som att hamna i en paralys, som att ångesten förlamar. Du märker att du hyperventilerar och du börjar tappa känslen i dina händer, varför vet jag inte men jag vet att det är ångest. Det är som att allt snurra i etthundraåttio,massa tankar och massa tankar samtidigt och du kan inte urskilja bara en. Det bara välter omkull dig, du kan nästan inte fästa din blick, du kan inte säga ett enda ord. Inte ett endaste ord lämnar dina läppar, för du vet inte hur. Du vet inte hur det känns tillslut, bara att det gör ont. Jag orkar inte mer jag orkar faktiskt inte, det går inte att stå ut. Det är som att falla och marken är jättehård när du slår i.