Livet sträcker ut sin hand
Jag vill den så gärna greppa
Jag vet den bara vill mig väl
Jag vill kunna ta den och aldrig släppa

Men dess hand är hal
Och armen är för kort
Så här skyller jag ifrån mig
Medan handen försvinner längre bort

Men när mitt cyniska hjärta svalnar
Och glöden sakta dör ut
Kommer jag bittert att få ångra
Att jag på oväsentligheter brände allt mitt krut

Jag trodde det var rätt
Jag trodde det var perfekt
Men det här med självförverkligande
Är ingenting mer än en sorglig ursäkt

För att få leka lite längre
Å, jag ångrar det så
Nu får jag inga applåder
När de sänker ridån

Ni kan kalla det självvalt
”Han får skylla sig själv”
Men kom då ihåg
Att även drivveden tillhör allas vår älv