Hon klev på den där bussen som ledde till Ingenstans, det var där hon hörde hemma
Hennes hals var svullen av gråten som aldrig kom och busschauffören som inte såg henne

Hon satte sig lite längre fram än vad hon brukar.
Se mig! Skrek hon tyst , så tyst att kanske ingen kunde höra
Och ni tänkte så högt i era avtrubbade hjärnor att ni inte hörde det hon ville att ni skulle se

Hennes fantasier sprang iväg till otäcka trafikolyckor och feta tidningsrubriker. Hon andades ju ändå inte, vad hade det gjort för skillnad då om hon varit död

Nästa hållplats och hon höll andan igen
Tänk om någon skulle kliva på.
Som skulle sätta sig bredvid henne och bara fråga hur hon mår
Någon som vet hur tårar ser ut
Någon som vet hur man får dom att försvinna

Men sätet bredvid förblev så tomt och hon undrade varför människor alltid vill sitta själva när det är ensamheten som skrämmer mest

Hon räknade hållplatser, räknade rusande människor och hålet i henne blev större
Svalde henne och hon blev ännu mera osynlig
Snart finns inte mer.

Till slut Ingenstans och hon klev av