köksfläkten surrar ovanför hennes huvud hon
streckläser böcker om och om igen orkar inte
släpa kroppen till biblioteket orkar inte andas
annat än john silver hon tvinnar svarta tovor
mellan fingrarna jag står i farstun smyger upp
bakom lägger armarna mot höfterna vi fnissar
hysteriskt sådär som två små flickebarn vi är två
flickebarn igen upprepar oss glömmer bort
vad vi sagt och när bion börjar det blir varken
matiné eller nattiné den dagen för vi bara fnissar
i varandras munnar när jag far hem bor hon kvar
i mig håller mig vid liv tills vi möts igen