jag har börjat gråta igen
äntligen återupptäckt den förlorade konsten
att våga visa

det blir så när vänskap blir till blod och krossat glas
det blir lätt så när ingen av oss riktigt förstår
varandra
då kommer tårarna
när alla andra vägar ligger dolda
när inget längre är logiskt

de primära känslorna tar över men vreden stängs in
det kommer nog att gå åt helvete någon dag
när jag tappar kontrollen

för det finns inget självförtroende här hos mig
ingen förmåga att erkänna misstag och gå vidare
bryr mig för mycket om vad andra tycker
och blir aldrig riktigt nöjd

vänner och skratt omkring mig
men varje ord jag säger kräver eftertanke
för att hållas inom ramarna

men här hänger en tavla på vilken färgen ännu inte torkat
den blöta solnedgången rinner ut ibland
över ramarna
och ut i världen