Jag lägger mitt huvud i din kupade hand.
Jag ber tyst om tröst.
Kanske kan vi mötas och bara trösta varann en kort sekund.

Det är som om vi sitter på varsin blomklase.
Vinden blåser i våra hår.
Vi låter oss beröras -röras med blomstängeln fast jordbunden i markens mörker.

Vem är du?
Vem är jag?

Vi har mötts .
Kan vi nånsin mötas igen?

Jag vet i djupet av mitt inre att vi en gång skall skiljas.

Kanske detta möte är livets förberedelser för att gå vidare utan dig.