Hon sorterar mina kaffefläckiga utskrifter i två högar. Svart och nattsvart. Med en smått skeptisk blick på min nagelbitande uppenbarelse garvar hon plötsligt till.

- Du vet, man behöver inte vara ett retard för att skriva en kärleksdikt, och förresten, borde inte du röja upp i den här röran?

- Det är inte min grej, något av det, säger jag. Jag trivs faktiskt i kaos och bevisar att det inte är fullt så illa som det ser ut genom att plocka fram några hastigt nedklottrade ord på en servett. Jag vet minsann var jag har grejerna! Hon blir föga imponerad och vi går ut för att söka lyckan i form av billigt rödvin och tankebedövande basmusik.

Dagen därpå sitter vi barfota i min röra med kropparna fortfarande kladdiga av oförstående, ofullständiga och okända händer från ett stinkande dansgolv. Jag önskar så smått att jag hade varit rökare. Om jag hade kunnat tända en cigg just nu hade det varit som en scen ur en film. Jag hade kunnat hålla den så där lagom nonchalant och fräckt mellan fingrarna. Men nu röker jag inte så istället skriver jag kärleksord och hon diskar.

Jag kräks över kärleksord och hon undrar om Olof Palme fortfarande levde sist jag diskade. Jag svär och hon ger mig kaffe. Jag svär ännu mer och hon säger att man måste kämpa om man vill ha ett major breakthrough. Kristina Lugn blev knappast KRISTINA LUGN i en handvändning. Till slut ger jag henne ett pappersark med kärleksord som hon sa säljer och hon läser högt:

- Det började som en ytterst fin spricka. En skälvning i en mur som kunnat vara ljusår borta. Jag var mest chockad av alla när du fortsatte med din bulldozer rakt in i mitt hjärta.

Hon beskyller mig för att vara brutal och jag säger att det är min grej. Hon säger att det är i alla fall bättre än det eviga mörkret som annars föds ur min penna. Jag säger att även det är min grej.

- Stig Larsson behövde inga ord om fjärilar, det gör inte jag heller.

Hon suckar och undrar om jag verkligen vill jämföra mig själv med Stig Larsson. Det vill jag inte så jag tar fram ett nytt papper och en otuggad blyertspenna. Sen sliter jag mitt hår. Senare när hon sitter med halvöppen mun framför Dr. Phil är jag nöjd.

- Baby, tror du mig om jag säger att det här är stort, oöverträffat och grymt? Det här är Dark Side of the Moon och Pearl sammanslaget. Det här är fan i mig en fanfar!

Utan fler ord släpper jag pappret i hennes ointresserade knä och går ut i köket. Ett par minuter senare kommer hon efter. I handen har hon ett papper med kärleksord i versaler: JAG ÄLSKAR DIG.

- Du har rätt, det här är det grymmaste som någonsin skrivits.