När Sofie andades i min nacke dog jag lite.
När Sofie inte andades i min nacke dog hon.

Förmodligen hann hon aldrig se lastbilen som kom åkandes när hon aningslöst klev ut bakom den rödvita Dalatrafiksbussen. Förmodligen hann hon aldrig se hur den vita snön färgades röd efter att hennes huvud spräckts.

Innan Sofie kom in i mitt liv levde jag bakom galler och taggtråd. Ingen tog sig in och jag försökte inte ta mig ut. Innan Sofie kunde jag låtsas att jag var en gatsten flera timmar i sträck, försöka förnimma smärtan när klackar av alla de slag klev på mig. Men jag kände inget.

När Sofie kom in i mitt liv ville jag slå ihjäl henne. Hon var en besserwisser utan belägg och hon var överallt. Vad brydde hon sig om taggtråd och galler? Inte ett dugg. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att vilja känna vad gatstenarna kände. Tomrummet i mitt bröst där hjärtat skulle ha varit om jag haft något värkte, längtade, sökte. Jag ville känna. Så jag kände. Jag kände hur mitt nackhår reste sig varje gång hon med armen om min midja andades ut i djup sömn. Jag kände hur hålrummet i mitt bröst inte längre ekade.

De sa att hon förmodligen inte hann känna något när benen i hennes kropp förvandlades till flis. Jag kände allt. Jag kände kraften med vilken hon slungades bakåt. Jag kände hur hennes lungor kollapsade och hur blodet rann ut ur hennes kropp. Jag visste att hon inte skulle överleva. Hon hade gett mig sitt hjärta och jag, min idiot, hade tagit emot det. Man kan inte överleva utan ett hjärta. Ett enda är allt som krävs för att överleva, men för att leva behöver man två.