havet tecknade snirkliga stavelser som tecknades mot himlen den natten mellan en blötvarm kyss en sommarnatt i något som skulle kallas

utopiskt overkligt, jag minns fortfarande regnet som porlade mellan fallna björklövsträd inga måsten kansken eller inten, något slags askungendröm som varade i hundra år

minst

här är silhuetten av skuggningarna på flagtapeten lika påtagliga som förr och jag hatar att världen blivit något slags stilleben, att naturmotiven efterapar varandra och vi efter dem med lama beskrivningar om regndroppar som fastnar på köksfönster där massor av folk delar tekoppar under oktobernätterna

pratar således om livet

eller inte

innerst inne vet vi att det handlar om dig och mig och inga målande dekorationer jag smetar längs götgatsbackens skarvar kan någonsin realisera några slags narigfingrar som söker mina narigfingrar

eller när du lämnade dessa världshav för andra där du skulle bli människa igen.

havsvattens snirklighet har alltid lyckas få mig på fall som en överdimensionerad västkustdröm en augustikväll då hösten biter sig fast kring ännu sandalanklarna och du saknar någon att bli värmd av under påslakanet.

där har södermalms oändlighet inget att komma med så länge du sitter kvar på våning 3 portkod 6791 och håller händerna krampaktigt om golvlister och fönsterkarmar röker 5 cigg i minuten minst och önskar inget annat än något slags tvåsamhet.

där kan jag tala hur mycket som helst om kaffekoppar som knullat på stockholms alla gator, på patetiska sms om närhet i fylleklyschan

sätta på varandra i ännu en destruktivitet, tunna som luft knappast riktiga längre

bara en dimma nu om något som varit som ett polaroidfotografi av människor någon helt annan stans som faktiskt älskat varandra.