”Ni måste rädda honom”, tårarna rann ned för den unga flickans bleka kinder och hennes hjärta bultade hårt efter den långa språngmarschen upp för bergskrönet, men de gråa ögonen av sten stirrade bara på henne med en tom, skoningslös blick.
Framför flickans fötter låg en illa skadad pojke som redan börjat blekna medan det lilaaktiga såret som prydde hans bröst tycktes bli allt rödare för varje slag hans lilla hjärta slog.
”Det råder krig där ute, säg inte att ni har övergivit oss, inte mitt i kaosets timma”, viskade hon och det fagra ansiktet förvreds i sorg medan hon knöt nävarna för att hindra sig själv från att gråta.
En isande vind for genom det stora templet och pojken vid hennes fötter drog ett sista, rosslande andetag innan hans ande i stillhet vandrade in i dödsguden Umbros land och lämnade kvar endast ett skal av vad han tidigare varit.
”Då svär jag, vid min broders kropp, att jag ska hämnas”, flickan stirrade upp mot det vackra, uttryckslösa ansiktet av sten och någonting kraftfullt lågade i hennes blick samtidigt som tårarna fortsatte rinna ned för hennes kinder, ”ni ska få ångra att ni vände Newanis värld ryggen, ni ska från och med nu frukta hatet från en enkel bondflicka, för min vilja är stark och om det är vad ni vill så ska ni få möta mig ansikte mot ansikte så att ni kan förklara varför ni lät detta ske, varför ni lät folket i dalen dö!”.