det ter sig omöjligt att skydda sig mot
verklighetens vitöga som
närhelst det behagar
stirrar mig i iris

på vägkanten
intill ett sammanbrott
bygger jag en sarkofag
levande begravd
och ingen skall sakna mig
kistan blir skev
jag saknar kunskap i
stenhygge jag saknar
jag saknar jag saknar och
jordmån läcker in i mina bomullsbyxor och
daggmaskar omsvärmar mina näsborrar och
trots att de sägs ha tio hjärtan hörs inget bulta
ingenting bultar

när arkeologen howard carter
tvåtusenetthundrasjuttionio år senare
finner min katakomb
blir han besviken
det finns inget guld
och inga gröna skogar