Jag lämnade staden bakom mig. Vandrade mot en ny framtid. Lädersandaler mot hårt trampade vägar. Rom stod i lågor. Jag tog namnet Nero och vandrade vidare. En silhuett mot solnedgången och eldsvådorna bakom mig. En silhuett mot en unik soluppgång.

En blind man. Det hade tagit en livstid, men han kände vasaparken utan och innan. Mitt i natten gick han, oantastlig, utan käpp, längs promenadslingan i parken.
Faror lurade i buskarna. Men han var blind. Oantastligt. På en annan våglängd än farorna. En blind man, som räknade varje steg.

Full som ett as. Hade svårt att välja vad som skulle berusa honom härnäst. Droger i all ära, men alkohol var en välbekant vän. En halvliter likör och dåligt samvete. 18 år och vart fan var livet på väg?
Så mycket kunskap. För mycket kunskap. All annan verklighet som en bedövning. Verkligheten, för verklig för att hanteras.