Utan att märka det, stegvis eller kanske lika plötsligt som blixten brukar slå ner, blev hon kär. Den där sortens kärhet, om det ens är ett ord, som gör att det pirrar i magen och rycker i mungiporna så fort personen ens hjärta slår för omnämns. Så fort man ser något som påminner om Honom, han med stort h. En doft som påminner om honom, Ett ljud man minns att man hörde den där gången han la sina armar runt en och kysste en så att omvärlden upphörde att existera. Hur det än gick till när hennes hjärta bestämde sig för att börja slå inte bara för att hålla sin bärare vid liv utan också för att älska och uppskatta den där killen, så hade det hänt. Det fanns inga tvivel i hjärtat, inga rädslor eller "tänk om..". Inget komplicerat, bara ren kärlek. Det som gjorde det hela något svårare, något mer komplicerat, var tjejens huvud. Eller snarare det som hon så länge haft innanför sitt pannben att hon trots sitt hjärtas val inte kunde leva ut sin kärlek såsom den borde levas ut. Inne i tjejens huvud trängdes tankar som " du är väl inget särskilt, varför skulle han välja dig framför någon annan?" , " få inte för dig något, du kommer bara bli besviken" , "hoppas inte på något, du blir ju så lätt sårad" eller den främsta " du minns väl hur ont det gör när hjärtat brister?". Med dessa tankar snurrandes i huvudet blev det svårt att låta hjärtats glädje över att ha funnit någon att älska och älskas utav visas för världen och allra mest för pojken i fråga.

Med tiden blev det så uppenbart för tjejen att om hon inte släppte sina negativa tankar om sig själv och sitt värde skulle chansen att bli lycklig med killen, eller ens sig själv, gå henne förbi och det tänkte hon inte tillåta. Varför leva ensam och rädd med ett helt hjärta, när man kan leva orädd och lycklig tillsammans med någon och faktiskt våga låta hjärtat bli sårat om det nu skulle gå fel?
Sagt och gjort. Killen fick veta vad tjejens hjärta så länge vetat och velat. Det gjorde inte alls ont att säga det, att visa det. Killen och tjejen kände samma sak visade det sig och som i en smörig kärlekssaga från USA blev de tillsammans och tillbringade varje vaken stund tillsammans, kramandes, kyssandes och älskandes. Tjejen som blev kär i killen med det fläckiga håret fick sin prins.

Dagarna, veckorna och månaderna for förbi. Saker förändrades. Skilda hem med lång väg emellan blev till ett gemensamt och det fläckiga håret blev svart som natten. Trots förändringarna var lyckan fortfarande total. Kärleken var djup, ändlös och självklar.

Det fläckiga håret som blivit svart försvann. Med bestämda tag rakades de bort och visade ett bart huvud. Tjejen såg på. Mindes tillbaka till tiden då hon drömt om att få dra sin hand genom killens då fläckiga hår och hur hennes kropp darrat till när drömmen så småningom blev verklighet. Mindes när de slängt ner en flaska svart hårfärgningsmedel bland mjölk och grönsaker i kundkorgen och begett sig hem för en förändring. Mindes när de trettio minuterna som det tog hade gått och handduken som torkat det nyfärgade håret hängts tillbaka på sin krok. Mindes hur vacker hon tyckte att han var då, hennes fläckiga kärlek som blev utsökt mattsvart. Så slutade hon leka med minnena och såg på honom där och då. Såg på håret som låg i små högar kring hans fötter. Och tillbaka på honom. Visst hade mycket förändrats där, på det nu kala huvudet, sedan de först sågs. Mycket. Men inom tjejen slog hjärtat fortfarande lika starkt och självklart, det dunkade av kärlek och pirrade av lycka. Hennes kärlek. Med eller utan hår.

Saker och ting kommer alltid, förr eller senare, till sitt slut. Bilar som gått som en ren dröm slutar fungera, grönskande mark ger till slut vika för kall snö, filmer slutar antingen lyckligt eller sorgligt. Hur kärleken och det gemensamma livet mellan tjejen och killen slutar vet ingen. Deras resa har precis börjat och kanske fortsätter den tills världen slutar upphöra. Kanske slutar den innan du ens läst hela den här texten. Hur den nu än slutar vet jag att varje sekund, varje minut och varje dag de får tillsammans kommer vara fylld av kärlek. Hur jag kan veta det? Jo, för tjejen som blev kär i killen med det fläckiga håret...det är jag.