Din blick borrade ett hål i mitt hjärta, men du fyllde det med vackra ord

Du frös mig till is

För att sedan omfamna mig

Tills jag tinat upp igen

Den gröna ängen, spikarna under mina fötter

Jag omfamnade världen

Men slutade alltid upp

På ett stormigt hav

Kämpande för att nå land igen

Vad höll mig kvar?

Medan min själ lämnade min kropp mer och mer för varje dag

Du förvandlade mig till en vacker vas, och fyllde mig med röda rosor

Kastade mig till marken

Bröt stjälkarna itu

Och var gång

Lämnade du mig där

Och mina händer blödde

När jag samlade ihop skärvarna av mig själv

En tår för var ros

Jag tvingades kasta