Maryam låste in sin gula cykel vid cykelparkeringen medan hon kastade en blick på skolans byggnad, som solens strålar lyste rakt på. ”Nu börjar skolan” mumlade hon för sig själv. Hon drog väskan över axeln och gick tvärs genom skolgården. Här och där satt elever och pratade. Det låg en tydlig första-dagen-efter-lovet stämning i luften.
Maryam skulle nu för första gången visa sig offentligt inför hela skolan med slöja. I själva verket tycke hon att det var det bästa beslut hon hade tagit. Hon visste att de i skolan inte var fullt beredda på det, men det skulle gå över med tiden.
Hon gick uppför stentrapporna, fattade tag i dörrhandtagen och drog upp dörren. Hon banade sig fram mellan eleverna som stod lutade mot skåpen på båda sidorna av väggarna. När Maryam trängde sig in mellan de inbillade hon sig själv att alla som såg henne skulle var som fastfrusna på stället, ögonen skulle följda henne med blicken och när de väl hämtat sig skulle Maryam var utom räckhåll. Men egentligen såg de inte frågande på henne, det höjde inte på ögonbrynen och det viskade inte heller om henne med kompisen bredvid. ¨
”Allah skyddar mig” tänkte hon för sig själv samtidigt som hon öppnade sitt skåp som var tomt och tråkigt. Det tog några sekunder innan hon kom på att hon hade städat den sista veckan i skolan. Hon log stort när hon tänkte på vad som just hade inträffat.
”Den gnutta oron jag hade var bara helt onödig” funderade hon för sig själv och låtsades att ordna sina böcker medan elever och lärare passerade förbi henne. Hon hörde några välbekanta steg närma sig mer och mer. Någon tog henne på axeln och Maryam spratt till.
”Haha, det är bara jag!”, sa en lång tjej med svart hår och buskiga ögonbryn. Hon log så stort mot Maryam att de vita tänderna syntes.
”Du skrämde mig”, sa Maryam glättig och låste sitt skåp.
”Jag har saknat dig, Zahra”, sa hon och kramade om sin bästa vän länge.

”Ser du ingen förändring?”, frågade Maryam raskt då de gick nedanför trappen till skolgården.
”Jo, det gör jag”, sa hon och tittade vänligt på Maryam med sina stora, bruna ögon. De satte sig vid närmaste bänk och började prata.
”Du på dig slöja!” sa hon.
”Ja”, sa Maryam.
”Jag har något att tillägga. Får jag prata?”, sa Zahra och log. Maryam gjorde en gest med handen för att få henne och fortsätta. Zahra fattade vinkeln och började prata.
”Du är min bästa vän Maryam… Det är med dig jag skrattar, deppar, pratar, umgås… Vi har känt varandra sen barnsben” Ett leende började leka på Mariams läppar.
”Om jag ska vara ärlig så är jag avundsjuk på dig Maryam. Du vågar!”, sa Zahra och tittade ner på marken.
”Zahra” Maryam böjde sig ner för att titta på henne.
”Det är inte så svårt som du tror”

Mariam hade inte den inställningen innan hon steg in till skolan. Men nu kom hon på skam. Hon insåg att hon var rädd helt i onödan.

”De kommer att titta i början, de kommer det alltid att göra! Det en annorlunda syn… Det fångar uppmärksamheten” Zahra nickade instämmande.
”Det är sant” Maryam fortsatte med en lugn ton:
”Vad äre vi förlorar?” Det Maryam fick ur sig lättade henne inombords.
”Vem har hjärntvättat dig på sommarlovet egentligen?” frågade Zahra och skrattade ett vänligt skratt, som sedan smittade Maryam.
”Du tänkte inte så förut” Zahra tittade på sin bästa vän och log brett med hela ansiktet. Maryam besvarade det.
”Jag insåg att det var den rätta vägen helt enkelt”, sa hon med en glimt i ögat.

En halv timme efter att de hade pratat gick de uppför trappan till skolan, belåtna, medan leenden växte sig större.