När jag lämnar bunkern möts jag av eleverna som började med cigaretter för sällskapets skull. Medan jag satt i luftkonditionerade rum med fängelseväggar och samlade min närvaro, begav de sig ut i regnet för att tända sina samtalspinnar och stärka gemenskapen med andra anhängare. Jag ser varenda fimpat samtal ligga utspritt längs trottoaren och det känns lite vemodigt. Så många bekännelser som förblev osagda eftersom glöden nådde filtret. Så många kärlekshistorier som skulle kunna ha fått sin början här om cigaretterna varit lite längre.

Jag upptäcker snart att en snorande anhängare blåser upphetsade rökmoln i mitt ansikte. Jag fnissar lite eftersom han ser ut som en förnäm fotbollshuligan med sina spretande lillfingrar och sina fladdrande näsborrar. Han säger att jag inte hör hemma här ute. Att jag har valt att inte höra hemma och att de avskyr mig som ett ofrivilligt nikotinplåster på överarmen. Hans auktoritära men kastrerade stämma klingar som kyrkklockor och de spretande lillfingrarna skakar av ilska. Flagor av cigaretten lossnar och singlar ner på marken med ungefär två sekunders mellanrum och i något av dessa mellanrum erkänner jag att jag faktiskt är och alltid kommer förbli Gudsförnekare. Nikotinhuliganen blir så häpen att hans kyrkklockor trillar av sina krokar. Ja, han blir faktiskt så oerhört förvånad, att hans underkäke darrar som ett försenat höstlöv en kort stund, innan den trillar ner från sitt fäste i ansiktet och landar bland alla fimpade kärleksbekännelser. Jag misstänker att den kommer att ligga där ett tag. Det tar ganska lång tid för underkäkar att förmultna, särskilt på asfalt.

- Vem fan tror du att du är?

Jag är dina mardrömmars demoner, din flickväns hemliga älskare, Godzilla, varenda blodtörstig diktator, en naturkatastrof, späckhuggaren du bara sett på bild.

- Jag är den legitimerade hjärtekrossaren.