Likt dagarna går så tror jag mer och mer på ödet. Har alltid funderat på varför mitt syster alltid haft sådan tur. Men om jag tänker efter så kan det ju bero på hennes gårda slit belönar sig. Men jag sliter också, med mig själv. Impulsiv, okoncentrerad, humörsvängningar, överkänslig och rädd, rädd för omvärlden. Mammas fel vill jag tillägga. Men om jag skall vara helt ärlig så är jag osäker. Mamma är en sådan som blir nervös för allt och gå sitter hon och river på naglarna så det knäpper samtidigt som hennes blick för sig neråt. Försiktig och tycker synd om sig själv. Så när min lillebror föddes så bröt det ut. Hon fick MS. Nu går hon på kryckor och pratar mer sluddrig för varje dag. Kan inte ta hand om sig. Typ vet inte vilka kläder som passar eller hur håret ska se ut. Och efter all misshandel från olika män tidigare har hon små ärr i ansiktet. Varav jag sett mamma misshandlats en gång. Kommer ihåg det halvt. Jag minns att vi är ute vid en stuga är runt 3-4 år och mannens syster som jag hört efteråt heter Karin tar med mig ut med hunden. En shäfer som jag tidigare matat med grillkorv. När vi går där längst vägen så börjar hon gå snabbare och shäfern med. De går och försvinner längre och längre bort och jag hinner inte ikapp. Hon bryr sig ej om mig. Jag står där på vägen och är osäker på hur jag skall komma hem till mamma men tänker tanken att om jag går vägen tillbaka så kommer jag nog hem för var ju därifrån vi kom men samtidigt är jag osäker på om de verkligen är så och därför går jag sakta och osäkert. Men så kommer en vithårig äldre gubbe på cykel och han har en sådan där blå bondkeps på sig med blå träningsoverolljacka. Han är arg och förstår inte varför jag är där jag är men minns att jag svarar att jag ska hem. Sen vet minns jag att jag sitter på cykeln och utan att berätta vägen så lyckas han släppa av mig på rätt ställe. Är vissa minnesluckor som inte faller på plats.
Jag springer upp för trätrappan och möter mamma sittandes med blod i munnen och lyfter en svart telefon. En sådan där man snurrar på för att komma till knappen. Och jag nästan skriker för jag förstår inte att hon misshandlats då. Jag skriker att jag är hemma och fråga rvem hon ringer. Då svarar hon polisen. och åter igen förstår jag inte och säger att hon inte behöver för att jag är hemma. Kommer ihåg hur jag tänkte då och minns det såklart. Strax där efter träffade hon hennes nuvanade make. Och vi flyttade till landet. Hon sa att det var bättre för mig. Jävla egoist!
Hon var född i en by 5 kilometer därifrån och ville bo där ute. Inte en tanke på hur mitt liv skulle formas. enom att de första åren knappt låta mig få träffa andra barn alls till att ta ut mig på landet. Inte undra på att jag har problem än idag att knyta kontakter. Kan bara knyta kontakter med män och det är i sig i långa loppet ingen "hit". Och sen den där nya som jag skulle bo med. Vi har levt i 10 år under samma tak och undvikti varandra och pratat med varandra en gång varannan vecka och den gången är det oftast en mening.
Kan ni tänka er hur skoltiden för mig såg ut?