Och nu när jag faller igen
ser jag tillbaka skymtar av
tiden då det var du och jag.
Och alla skratt vi skrattade
tillsammans värker i öronen
och det spelar ingen roll om
jag spelar screamo på högsta
volym i mina öron, skratten
spelas i mitt huvud och där
tänker dem plåga mig föralltid.

Och även om jag stått stadig
på mina två ben i flera år
innan all sanning fick mig att
krympa tills jag vart mindre
än inte existerande. Så visar
jag inte något bevis på att
jag en gång i tiden har varit
stark, det enda som är starkt
just nu är tillbaka blickarna
som så vackert dödar mig långsamt.

Åh samtidigt som jag på något
sätt lyckats dragit ner mig
själv ännu mer i skiten medans
jag förskräckt försökt tagit mig
upp, så har jag tydligen rivit
sår i mina älskades hjärtan och
att se er lida pågrund utav mig
är väl endå ett överdrivet hårt
straff för alla synder jag begått.