Allting drar ihop sig till kaos
och jag duckar och slåss och kämpar
för att klara av dem hära problemen
men när natten smyger sig på kurar
jag ihop mig i min stora Nalle-puh's
famn och gråter, håller för öronen
för att stänga verkligheten ute men
den tar sig in i min andra dimension
då jag kipar efter andan och allting
börjar snurra och jag skriker för
att bli hörd men ingen hör mig.

Och jag kastar mig in i osynliga
betongväggar när dina ord jagar mig
åh jag ber till gud att han ska ordna
det jag har förstört och jag hör
hans ljudlösa suckar medans jag gömmer
mig under sängen utav skam, all denna
skam som kväver mig som ett bevis på
att jag inte har rätt att andas alls
egentligen. Och ni gråter väl i smyg
och hatar mig mer än hatet själv bara
för att jag har en förmåga att föra
kaoset till dit jag befinner mig.

( Åh ni kan vittna om att jag kämpat
men säg inget om att jag ger upp lite
för ofta för att man ska kunna bli stolt. )