Jag har alltid kämpat
men utan dig,
utan dig,
lägger jag mig ner och dör.

"jag lämnar dig aldrig"
var bara falska ord
som du vackert viskade i mitt öra
och jag skulle ge mitt liv,
mitt utan dig värdelösa liv,
för att få höra dig ljuga de orden igen.

Jag har alltid stått upp
även när vinden blåst som hårdast,
men den dagen du gick ut genom dörren
och aldrig vände dig om
då missade du när jag låg i fosterställning
på golvet du en gång stod på
och lovade att aldrig lämna mig.

Jag har aldrig hatat
men jag hatar att jag fortfarande hör din vackra ljugande mun
viska de orden som en gång var min trygghet.
jag hatar att jag fortfarande ser dina isblåa ögon
tränga igenom den skölden bara du kunde hitta din väg igenom.
jag hatar att jag fortfarande känner din trygga doft som
den drog som håller mig levande.

Du gjorde mig sårbar och sedan sårade du mig mer än någon annan lyckats göra och ändå så älskar jag dig lika mycket som jag alltid har gjort.
Och även om du vill så lämnar JAG dig aldrig.