Min handdator har gått sönder. Jag misstänker att det är batteriet som har bränt sönder under laddningen. Men jag ser det som mitt fel. Någon måste ju ta på sig skulden för det inträffade och nu känner jag att det är dags med en bekännelse. Hela världen skall få veta vad som kan hända den som har med datorer att göra. Det började nog redan för några veckor sedan. Jag hade sett reklam för en ny mobiltelefon som samtidigt var en liten handdator. Den hade mer minneskapacitet än min nuvarande handdator och när jag sedan såg en bekant ha just den modellen blev jag nyfiken än mera och ställde frågor om den. Vid det tillfället låg min handdator på bordet bredvid oss och den måste ha hört vad vi talade om. Naturligtvis slog det mig inte förrän i förra veckan när den började krångla efter en nattlig laddning. Den vägrade att slås på när jag tryckte på onknappen, så jag lade den i stället och gav den mera kräm för att visa att jag brydde mig en smula. En smula vånda från min sida samt en smula kärlek och några smekningar var allt den behövde just då. När jag bara några timmar senare lyfte upp den i min varma hand gick den igång som vanligt igen och jag sjöng en sång av lättnad. Den måste ha gillat att jag försökte ge den stimulans för den arbetade åt mig utan större åthävor eller tvekan. Som vanligt skrev jag in en mängd information varav en del av denna bestod i dikter och tankar som skulle få utgöra material för de närmaste dagarna på poeter.se och allt verkade vara frid och fröjd. För bara fyra dagar sedan kom jag över en produktkatalog där jag åter fick se en översikt av mobiler och där var den igen. Åter hade jag obetänksamt nog min egen lilla manick i handen medan jag gick mig väg hem med katalogen under armen. Även då jag senare satt vid köksbordet och bläddrade i katalogen låg manicken synlig för mig i min omedelbara närhet. Jag svettades ymnigt under läsningen och letade febrilt efter någon prisuppgift på mobilen. Men någon sådan kunde jag inte hitta. Dock hade jag ett svagt minne av att den inte precis var någon billig vilken grunka som helst. Säkert några tusen mera än vad manicken kostat mig ett halvt decennium tidigare och den hade ändå grävt ett stort hål i plånboken. Och så hände det igår kväll att just när jag matade in några viktiga data om mina spel så stannade den bara. Det gick inte att stänga av den heller utan där låg den och lyste och tyckte synd om sig själv. Jag fick för mig att den riktigt ville plåga mig. Se mig svettas och känna ånger, undra över om den alls skulle bli sig själv igen även om jag gav den aldrig så mye kräm. Den fick stå i vaggan över natten och dra i sig volt. På morgonen när jag vaknade gick det inte att väcka den till liv igen. Jag satte den åter i laddaren för att ge den litet mera kräm. Men ingenting hjälpte. Nu är jag förstås full av ånger eftersom alla minnen är inlåsta i den och det kommer nog aldrig att gå att komma åt dem igen.
Begravningen äger rum på söndag och jag väntar mig viss uppslutning av de närmast sörjande. Brödrosten och mackjärnet har givit mig ett halvt löfte om att komma, men pcn har fått asiaten och ligger nedbäddad bland sladdar och annat jox. Nu har jag bara ett gäng gamla datorer med låg kapacitet att hålla mig till och det känns ju pyrt eftersom jag tror att den där mobilen blir mig något för dyr att infoga i mitt stall av prylar. Man kan också undra vad mina nuvarande mobiler kommer att ställa till med om de får reda på mina drömmar om ett nytillskott.