Jag önskar jag visste vad jag skulle göra nu.

Men jag är fast här.

Och jag har försökt ta mig ut. Ta mig vidare.
Tro mig.
Men det går inte.
För huvudet gör ont och allt går runt i cirklar
och jag kan inte låta bli att fråga mig själv

varför du sprang iväg, utan att ens ge mig ett avslut.

Du sa, "vi får prata mer senare, okej?"

Men var det det här du menade,

hade "Vi kanske ses nån gång."

varit mer på sin plats.


Och jag sprang ifatt dig.
Ringde dig.
Jagade dig för ett svar.

Men det jag glömde var
att man inte får hålla kärleken för hårt
- då kvävs den ju.
Det var bara en desperat handling av en desperat pojke.

För jag trodde, när du gick
att vi skulle vara vänner
Men du rymmer fortfarande
från en oundviklig konversation
om det någonsin ska kunna bli så,

och det är jag som står kvar här med frågorna.

Ett svar ekar dock fortfarande
sen ett telefonsamtal i natten

"jag mådde dåligt..."

Så jag ber om Ursäkt, Tack och Adjö
På samma sätt som kaptenen
när han går under med sitt skepp

För jag önskade dig aldrig något annat än det bästa

- jag hade bara hoppats få vara en del av det.
Men jag har väl insett, att det inte skulle bli så.
Min sista önskan var bara

Att få höra om det, hur ditt liv är,

ifrån dig


istället för ifrån nån polares flickvän.