när molnen revs i bitar
tvättade vi våra händer rena från nätterna i strida stearinfloder
skrubbade huden mot asfalt
skrapade upp armbågar
tills vi var lika lena som innan våra hinnor sprack

och vi rann över varandras ansikten
slant med knivarna i armvecken
böjde oss i bågar för att nå de rätta orden
ristade in dem med fjäderpenna på varandras underarmar

när blodet rusade och vi svällde
trodde vi alltid det var för allra sista gången
vi glömde att morgondagen var vår fiende
och när solen vaknade strimlade den de mjukaste dimmorna
lämnade bara vassa frostfransar kvar
som stack hål i hälarna
punkterade våra luftslott