Solen gör sitt sista innan den sakta börjar gå ner. Vågorna skvalpar sakta in mott bryggan och nuddar de små solbrända fötterna. Fötterna rycker till och drar sig snabbt upp, men nyfiket ner igen.
Jag antar att det kalla vattnet kom som en chock. Ändå borde han väl förstå.
Fast fötterna kanske inte har vant sig än.
Men visst kommer de att vänja sig snart.


Sakta går jag fram längs stranden. Tankarna virrar runt i huvudet och fötterna känns tyngre och tyngre ju närmare bryggan jag kommer. Sanden omfamnar fötterna och det känns som att de dras ner.
Jag tar ett djupt andetag, luften sprider sig och plötsligt känns allting lättare.
Jag måste göra det här, tänker jag.
Fötterna fortsätter upp på den sandiga och blöta bryggan.


Snart kommer han att märka att jag är här, tänker jag. Kanske kommer han att titta på mig, få en besviken blick och sedan vända sig om. Kanske kommer han ge mig en chans.
Det känns som att bryggan börjar röra på sig, lätt och försiktigt. Vattnet fortsätter att skvalpa in mot bryggan. In mot mig.


Ditt huvud följer sakta vågorna och böjer huvudet för och se vad som lockar dem.
När våra blickar möts stannar du en stund, för att försäkra dig om det verkligen är jag.
Är det så svårt att se? Eller tittar du endast för att du hoppas att jag ska känna obehag och vända mig om för att gå härifrån?


Jag stannar till. Viker inte undan blicken. För jag vägrar göra det först.
Du skakar lite på huvudet och vänder det till rätta och låter även blicken följa med dig.
Så jag tar mod till mig och går fram. Än har du inte sagt ifrån. Än har du inte bett mig att gå.
Kanske är det här min chans. Hjärtat klappar hårt i mitt bröst.
Om jag något kan säga vet jag inte. Men jag vet att det finns tusen ord som vill sägas.
Finns det chans att jag kan få utom? Finns det chans att du kan lyssna och framför allt förstå?


Bakom dig står jag nu. Precis som jag har gjort många gånger förut.
Men aldrig tidigare har detta tydliga avstånd funnits mellan våra kroppar.
Du har en mur runt om dig. En osynligglaskula som vägrar släppa in någon. Inte efter det som hänt. Inte ens de gånger jag har knackat på. Inte ens de gånger jag har försökt få dig att öppna den.


Men en gång tidigare än nu, fick jag nog. En gång gjorde jag allt för att glaset skulle krossas.
Den gången var den enda gången jag fick se dig utan din mask. Och du skämdes.
Den gången var den enda gången du bestämde dig för att evigt hata mig och det jag åstadkommit.
Och jag förstår dig. Ibland.


Fast ändå undrar jag fortfarande. Fortfarande undrar jag varför du jämt gömde dig under detta glas. Vad fick dig att känna dig naken utan den?
Tidigare delade vi våra tankar regelbundet. Vi berättade om allt som hände i våran vardag, i vårat huvud och i våra hjärtan. Vi var inte rädda för något.


Men någonting förändrade dig. Kan jag kalla det rädsla? Jag vet inte, men det är vad jag vill kalla det. Rädsla blandat med feghet. Jag antar att de andra knäckte dig. Trots att du strängt bestämt att ingen skulle få göra det. Jag antar att du inte kunde stå pall för trycket.
Det är ingenting jag beskyller dig för. Jag lägger skuld på mig med. För att jag inte hjälpte dig tillräckligt. För visst hade jag lovat att jag skulle det?



Jag är säker på att du byggde kulan i smyg. För helt plötsligt en dag så fanns den bara där.
Allt det som hände runt omkring. Du tröttnade på det. Du ville få bort det. Du byggde en platta där de andra inte fick stå på. En platta som var din alldeles egen. En platta där du kunde vara ensam på. Där du kunde känna dig trygg från omvärlden.



Visst måste det vara så, att de andra tillslut inte lyssnade när du sa att det var endast ditt revir. Att de tillslut inte brydde sig om att de inte fick korsa gränserna. Det var då du började bygga upp väggar runt om dig. Väggar som skulle hålla mot oönskade människors slag mot dig.
Nu kunde ingen nå dig. Nu var du trygg på nytt.



Men visst kan du erkänna att inte det heller höll? Att folk gjorde allt för att du skulle ge folk lite uppmärksamhet. Visst var det så? De klättrade mot dig, beredda att göra allt för att nå dig. Beredda att göra allt för att ta kål på dig.



Men du hade en lösning. Ett tak. Ett tak var det enda som fattades för att du skulle få vara helt isolerad. Du brydde dig inte om vad det skulle kosta. Du ville bort från dem. Du ville ha trygghet. Du ville bara vara med dig själv, den du ansåg var den enda du kunde lita på.
Hur känns det nu? Vart du lyckligare av det? Framförallt, var det värt det?



Vinden blåser och lyfter svagt upp ditt hår. Tur att det finns luft där inne i alla fall. Så du kan andas. Kan de vara de sprickor jag orsakade som släpper in den lekfulla vinden?
Kanske var det inte så fruktansvärt om du tänker efter. Du vågar ha små hål i kulan.
Du kväver inte dig själv längre.



En suck hörs komma tungt från dina lungor och ut ur din mun. Du undrar nog vad jag gör bakom dig. Du undrar nog vad jag vill. Jag vet inte, skulle bli mitt svar om du frågade.
Det är någonting vi har blivit duktiga på. Att inte veta.



Solen nuddar nästan klipporna på andra sidan nu. Den är nästan nere. Men din kroppshållning ger mig ett intryck av att du är gladare.
Vågorna rör sig lugnare. Mitt sinne likaså. Nu, tänker jag. Nu är det dags.
Jag tar tre små steg. Det behövs inte mer. Jag slår mig ner bredvid dig.
Du ryggar inte tillbaka. Du får ingen konstig min i ansiktet.
Jag tar det som ett gott tecken.



Mina ben glider ut över bryggan och ner mot vattnet. Liksom du doppar jag mina fötter i det kalla vattnet. Jag rycker till och drar snabbt upp dem igen. Kallt var det och känslan spred sig i hela kroppen. Jag tycker mig höra ett litet skratt. Men när jag försiktigt tittar på dig ser jag att ditt ansikte är lika stelt som förut.



Jag stoppar ner mina fötter igen. För visst kommer de att vänja sig snart.
Min mun öppnas. Orden är på väg ut, men jag tvekar. Är det här verkligen rätt?
Men det är för sent att ändra sig nu. Jag tar mod till mig.
”Förlåt. Men jag är här nu, igen." Mer får jag inte ut. Jag tittar på dig.

Är det ett leende jag ser?