Han var den vackraste som fanns. Den mest omtänksamma och den mest intressanta.
Han var den som tog hennes liv till en helt annan nivå. Han som fick henne att förstå att livet hade mer att ge.
Han lärde henne att börja ta chanser, och även risker. Han lärde henne att människor som sårade henne var värda noll, inte en ny chans gång på gång de klantade sig.
Han berättade om det andra livet, det med fester, droger, sex och kriminalitet. Men inte på ett dåligt sätt.
Han lärde henne att hon faktiskt inte var gjord av glas. Han fick henne att växa upp.

Han var ingen dålig människa. Han fanns alltid där. Redo att snacka, redo att bara sitta tyst.
Redo att hålla henne sällskap om nätterna genom att bara ringa och låta henne sova och samtidigt som hon jämt kunde ta upp luren och bara börja prata med honom när nätterna vart för jobbiga.
Han kunde sitta uppe hela nätterna och prata för att få henne på andra tankar.
Han var bäst på det. Bäst på att finnas där.

Kompiskretsen hon umgicks med kändes ibland för svår för att kunna passa in.
Hon hade svårt att hitta sin roll.
Han hjälpte henne, tipsade och försökte komma på vad som kunde vara bra för henne.

Hon var oskuld under de år och månader de snackade. Hon ville vänta tills en värd pojkvän skapades.
Han tyckte det var fint. Men endå att hon missade nåt. Det sa han, men han pressade henne aldrig.
Hon fick vara precis som hon va med honom.

Han pratade ofta om den speciella kemin mellan de två. Hur bra de igentligen passar ihop.
Han såg någonting i henne. Påstod han i alla fall.


Första gången de träffades kunde inte kroppen sluta pirra. Hon var så glad.
Kanske alla tankar och drömmar kunde bli sanna?
Fast igentligen brydde hon sig inte hur det skulle bli, bara han fanns där.

Bara han stannade. Skulle han göra det?

Varje steg som bärde henne närmare blev nervositeten större och större.
Tankarna forsade, tusen fjärilar i magen och leéndet kunde inte suddas ut.

Bänkarna var hårda men ingenting gjorde något. Snart, snart, snart tänkte hon bara.
Och han kom. Det gjorde han. Lika glad lika fin som hon tidigare tyckt. Om inte finare.
Och allting var som normalt. Ingenting pinsamt, samtalen flöt och skratten återupprepades.

Så jävla härlig känsla. Livet var underbart.

Vi satt där ett tag. Tiden gick fort och forsade iväg. Det vart blåsigt och efter en stund vart det kallt och du gick in för att värma dig. Vi sa hejdå. Och lyckan var otrolig. Allting skulle fortsätta såhär, det sa vi. Det visste vi där inom oss.

Hon gick där ifrån. Nästan flög fram. Stegen var lätta och hon såg fram imot framtiden.
Bara några meter ifrån så började mobilen att ringa. Det var Han. Förvirrat stog han på stället vi hade mötts.
Undrade vart jag hade tagit vägen, varför jag inte var kvar. Han kom tillbaka alltså. Han brydde sig. Han var verkligen Han i verkligheten också.

De kommande månaderna fortsätte precis som förut. Till och från.
För han hade ju faktiskt hans eget liv också. Men alltid hörde han av sig på ett eller annat sätt.

Han fortsatte vara den hon ivrigt väntade på att få samtal ifrån. Han fortsatte vara den speciella.
Hon tyckte det var skönt att ha någon som fanns utanför hennes kompiskrets.
Någon som inte kunde baktala henne och någon som inte hade några fördommar.

Efter något år vart det lite sämre mellan dom. Men någonstans innom dom visste de att det bara var att knappa in nummret om det var någonting. De visste att de alltid hade varandra.

Men en dag, den 7 mars 2008, när det var som minst kontakt mellan dom hände det någonting speciellt.
Han smsade henne. Han talade om för henne att de skulle ses ikväll. Han skulle komma till henne.

Samma känslor som förut kom tillbaka. Fjärilarna i magen hittade hem direkt.
Ikväll, tänkte hon. Ikväll händer det.

Snart, snart, snart tänkte hon bara.
Och han kom. Det gjorde han. Lika glad lika fin som hon tidigare tyckt. Om inte finare.
Och allting var som normalt. Ingenting pinsamt, samtalen flöt och skratten återupprepades.

Ölen delades ut, glasen fylldes och tävlingarna startade. De skrattade, de log. De kännde något.
Det vart privatare och privatare. Intimare och intimare.
Han höjde hennes förväntningar och pusslade fint in bilder i huvudet på henne.

Han var fortfarande samma person. Lyckan spred sig.
En känsla av att ingenting kunde bli fel fanns hela tiden i henne.
Och hon hade samma tankar som förut, det spelade ingen roll om hur det skulle bli.
Bara hans fanns kvar. Bara han inte försvann.

Han var perfekt den kvällen. Han följde henne, han tog hand om henne.
Han höll om henne. Han kysste henne.
Såhär ville hon ha det.

Fjärilarna gick inte bort. Tankarna kretsade bara runt honom.
Lite till och hon skulle kunna påstå att hon var kär.

Den kvällen var den bästa, enligt henne. Och dagarna efter fortsatte att vara lika bäst.
Nu var det bara en vecka kvar tills det äntligen skulle ses igen.
De skulle börja göra det nu, ta tag i det där. Det de kände för varandra.

Den dagen kom också. De båda hade sett fram imot det här.
De båda hade samma underbara känsla.

Men någonting hände den dagen.
Han var annorlunda på ett konstigt sätt.
Händerna känndes inte detsamma mot kroppen, som om det fanns någon baktanke.
Allting gick för fort. Allting vart för hårt.
Det var som att han var en annan människa.
Hon visste inte vad hon skulle göra. Kanske bara inbillar hon sig.
Men innerst inne visste hon att det var fel. Han var fel.
Han var inte såhär, egentligen. Det visste hon.
Det var någonting konstigt med hans ögon.
Det var inte samma utstrålning. Leéndet var borta. Tryggheten var borta.
Han vart hårdhäntare. Hon försökte dölja paniken.
Hon hade ju jämt kännt att hon kunde lita på honom. Vad var det som hände nu?
Någonting var fel. När hon steg ut genom dörren skulle ingenting vara detsamma igen.

Han gick för långt den dagen. Han förvandlades den dagen.
Till någon hon aldrig trodde skulle dyka upp.

Men det var hennes fel. Så tänkte hon. Hon visste inte bättre.
Om hon höll all ångest och tankar inom sig. Då kunde hon låtsas som att det inte hade hänt.
Tills verkligheten hann ikapp. Hon hade en aning om att den skulle göra det.
Men visst skulle hon försöka så länge det gick.

Hon försökte med allt. Spendera mkt tid med kompisar för att försöka glömma, dricka eller leta efter någon annan.
Men endå fanns han alltid där. Hon såg hans blick inom sig hela tiden.
Hon kände sig dum. Att hon hade gått på allting. Att hon var dum som litade på den underbara.
Så det funkade inte med att sysselsätta sig hela tiden. Hon tänkte i alla fall.
Kniven vreds om i hjärtat så fort hon hörde fel ord, så fort någonting påminnde henne.

Sova funkade perfekt. Mardrömmarna höll sig inte kvar så länge och dagarna och tankarna gjorde det svårt för henne att somna. Men när hon väl somnade var det av ren utmattning och då vart det som en tung skön drog.
Sov hon behövde hon inte träffa någon. Hon behövde inte berätta för någon eller ständigt påminnas om honom.
En slags frihet. För en kort sekund.

Hon visste ju själv, att hon skulle vakna igen. Även de gånger hon önskade att hon kunde slippa.
Hon önskade att hon hade ett alternativ. En slags raderar-knapp.
Men det fanns ingen sådan. Inte vad hon hittade i alla fall.

Så allting fick vara kvar där inom henne. Det tog på henne.
Hon orkade ingenting längre. Vännerna gled bort.
Allting kändes meningslöst. Allt var meningslöst.

Det är nog den enda gången hon har blivit så jävla sviken,
men endå velat ha tillbaka honom brevid sig.
Den gamla Han. Han som hon först lärde känna.


Men jag blev faktiskt hel igen,
trots att du tog sönder mig.

Allting bleknade. Såren läkte.
Och när hon äntligen förstog att det faktiskt hjälpte att prata om det.
Då gick allting uppåt igen. Hon är tillbaka.


Och jag nu för tiden vill jag även se det positiva i allting.
Och det enda jag kan komma på,
Är att Han tvingade Henne helt enkelt att bli en annan människa.
Och hon vart faktiskt nöjd över sig själv.