Det var en vinterstorm i kungens hästorgan
och hela världen gungade lätt.
Rytmen dunka ända in till morgondan
med avslutsdån. De visste, det har skett.

Det var en följdrik natt, en tystnad
tyngde var läpp och vart hjärta:
"Han fick henne omsider till lystnad;
Han fick henne trots hennes smärta."

Glöm ej kontrasten som följer
när kungar har fått sin rätt;
dagar blir nätter som döljer
allt vad de visa sett.
Vem ska bli kungens ätt?

Och varje veckoslut i världens festlokal
höll kungen ett tal om 'vår framtid':
"Det blir ej mer danser, de slut på bal!
blott arbetets stryptag för alltid."

Måhända det användes snällare ord
i grader av ljuvlig bel canto,
men var människa visste, var människa förstod
att sanningen rå, bak muren på tå,
Viskade vagt: "Är det sant, nå?"

Klychaetos!

"Framåt, ni mörka dar! Och famna allt som släckts:
slit sönder speglar och skuggporträtt,
och slingra er in i vart öde.
sök upp, gjut sömn i de ögon som väckts,
och glöm ej att bita den döde.
alla ska vandra ut eviga dar,
sköljas i svetten från far till far,
och aldrig bli fri från ert flöde:
det ska bli människans öde."

Glöm ej bomblasten som spränger
var tryggt band av hand i hand
när sanningen kolsvart där hänger
från slaktträd i Edens land.
Den brändes av lustens brand.

Frukta då lasten som följer
när sanningen hamnat snett;
Nattens satäng mörkt då höljer
människans ursprungsvett.
Vem ska bli kungens ätt?