Våra vingar expanderar, slår sig runt varandra och hindrar oss från att se.. det som vi inte var gjorda för att se.
Dina naglar bröts mot ekgolvet när dina förövare slet dig genom, ditt hem, din borg, din trygghet.
Inga vingar, varken av glas eller stål kunde skydda dig från det som ingen såg komma.
Och nu sitter jag med kulspetspennan nerkörd i halsen, bönandes om nåd.
Tänk att min gåva- mitt allt- skulle vara det som tog mina andetag.
Hade jag vetat, hade jag agerat annorlunda då? Kanske.
Hade du vetat hade du fortfarande sprungit då?
Du vet, jag tror, dom hoppas, vi blundar.

Dina vingar av glas är för bräckliga
Mina andetag av frost ger dig gåshud
Dina önskemål är vidriga och äckliga
Mina krav ställer hoppet på sin spets
Säg det, säg att du gör vad som helst
Låt mig motbevisa dig.