Varje gång jag möter min egna blick i spegeln
känner jag hur rädslans sakta isar sig fast i mitt redan frusna inre.
Rädsla över att jag kanske har tappat bort mig själv längs vägen
bland tonvis med självförakt, sorg och svält.

för varje gång jag möter min egna blick i spegeln
försvinner flickan jag en gång kände mer och mer.
In i en plågad värld där ingenting någonsin är tillräckligt bra
och där klivet ut inte verkar så skrämmande ändå.

Älskling, lägg din hand på min hals
och känn efter om livet fortfarande bultar i mig
för det känns som om att flickan du ser redan är död
och kvar är jag, en skugga av mitt forna jag.