Hon väntar alltid på mig. Det gör de allihop. Jag har glömt hur man spelar svår. Eller kanske aldrig lärt mig.

-Nej.
-Jo.
-Nej.
-Jo.
-Okej.

Jag ger alltid med mig och ut i natten ramlar jag mot orden som hon försiktigt och med omsorg
andas
mot mig. Ibland är jag nykter. Ibland full. Det spelar aldrig någon roll. Hennes ord som cigarettrök och jag en passiv rökare. Båda lika dödliga. Och när hon kysser mig vet jag varför. Då förstår jag allt. Sen försvinner läppar bort. Kontakten
bryts och hjärtan stängs.

Jag glömmer igen.

Kommer hem och minns inte vad som ligger bakom eller vad som väntar. Eller jo.

Jag vet att hon alltid väntar.
Det gör de allihop.