Jag förstår inte riktigt. Hur du har kunnat bli en person ingen pratar om. Knappt aldrig nämner. Men som alla har i tankarna. Jag vågar aldrig prata om dig, och det var inte alls länge sen jag fick reda på att du egentligen fanns. Eller har funnits. Och frågorna är oändliga och jag vill ha svar på allt. Men det känns så hemskt att alltid veta att jag inte ens skulle få svar på hälften.

Ofta undrar jag hur du ser ut. Hur du skulle se ut om du fanns här närvarande idag. Om du skulle vara ljus eller mörk? Kort eller lång? Brunögd eller grönögd? I våran släkt så finns det så många olika sorter. Därför kan jag aldrig släppa tanken på vem du är mest lik. Eller vem du skulle vara mest lik. Jag undrar ibland vad du hade gjort nu om du hade fått chansen att att välja vad du ville. Skulle du ha varit min favoritperson i världen? Eller skulle du ha blivit ännu en i släkten som man aldrig hör någonting ifrån? Jag vill helst att du är min favoritperson då. Jag vill att du skulle sitta där och berätta om ditt liv och dina bröder, förvarna mig om vad som skulle hända och att det var till dig jag skulle vända mig för att lätta mitt hjärta. Jag vill i så fall att du ska vara så som jag har föreställt mig. Som min baba. Så vill jag att du också ska vara. Jag tror att ni skulle vara fantastiska personer. Jag tror att ni alla tre skulle vara det. Jag tror att du är lik dom. Fast i en annan kropp och några år yngre.

Mest av allt tänker jag på hur det kändes för dig. Att möta världen, men samtidigt få den förlorad lika fort. Jag undrar hur det känndes när du var så nära till ljuset. Jag undrar vad du tänkte då.
Dom pratar aldrig om dig högt inför mig. Jag undrar hur ofta de tänker på dig, och hur ofta du tänker på dom. Jag undrar hur fan man gå vidare efter en sådan förlust. Jag undrar hur jag själv skulle ha varit 40 år efter att ha förlorat något så obegripligt stort. Fortsätter man verkligen tänka på det? Eller tonas minnena ut och tillslut så tänker man bara på att det faktiskt har hänt. Men känslorna blir knappast lika hårda.


Jag menar nu inte du är någon som får mig depprimerad. Jag vill bara inte att du ska vara ensam. Eller bortglömd. Jag vill att du fortfarande ska vara närvarande. Även fast jag aldrig känt dig. Trots allt så har vi samma arv från de före oss. Det borde göra oss närmare än nåt.


Jag undrar ibland om alla band hade varit lika trasiga med dig i bland oss. Eller om det hade gjort någon skillnad? Kanske skulle hälften av problemen och tankarna runt våra huvuden inte funnits där?

Jag tror inte att någonting hemskt har hänt dig sedan du lämnade jorden. Verkligen inte. Det är inte så att jag menar att allt skulle vara bättre om du fanns kvar. Jag vet bara inte om det hade varit bäst för dig, helt enkelt. Jag tror att Gud tar hand om bebisar som kommer upp till himmlen. Jag tror att de livnär sig på all kärlek och tankar som de som är kvar på jorden som saknar och älskar denna. Jag tror att de är så de växer och får stanna där tills de är redo. Redo för att lämna allt igen. Och kan komma tillbaka i andra kroppar eller som andra varelser och finnas runt bland de som saknar denne. Dessa personer tror jag blir speciella. De utför något slags mirakel i de andra drabbades liv. Den som orsakat allt försöker underlätta livet för de som sörjer.

Jag hoppas att du har varit här och hjälpt oss ibland när det har behövts. Att jag i alla fall har kännt av dig.


Jag vill veta vilken dag det var som dina timmar slutade räknas. Jag vill veta vart du vilar. Jag vill också veta din favoritblomma. Så jag vet vad jag ska ta med mig och som kan värma dig när jag måste gå igen.♥