jag satt i solnedgången
och mindes orden som kom från de läppar jag nyss kysst
"jag älskar dig"
och det var sista gången mitt svar blev ett tyst
"och jag älskar.. att vara med dig"
det var sista gången jag fick svara alls
på ömma ord som kom från din sugmärkta hals
för sen gick du ifrån mig
mot samma solnedgång som nu, den gången

världen känns så jävla liten nu
utan dig
och jag krymper med den för varje gång
ditt namn kommer på tal
som en sista svanesång
varje gång
då det dör en liten bit i mig
varje gång jag ångrar dina val
åt dig

jag visade dig så mycket av mig själv
men det finns mycket kvar att se
och jag undrar, hade du stannat här
om jag fått visa dig det
om jag sagt de tre ord jag aldrig sa
hade jag då köpt mig lite tid
att verkligen få visa vem jag var
och segrat över förnuftet i din känslomässiga strid