jag är som en svamp
absorberar allt ni säger
och jag vet att det är mitt eget fel
att allt är tolkningsbart
men varför fastnar era ord på mig
som flugor i klister
varför sitter dom där och skaver,
hindrar mig från fria andetag och luft
vad är det inuti mig som inte klarar kritiken,
inte klarar att höra vissa saker
och varför bär jag på bitterheten ännu?

jag vet inte vad som gör mest ont
dom tysta förlåt ni planterat i era handlingar
eller den svaghet ni gömt er bakom i tjugoåtta år?