Himlen har stulit mina tårar, för även fast jag vet att det var på mitt initiativ

och att det var jag som bad dig spräcka sönder mig, kan jag inte hälpa att

allting känns skit så här i efterhand även fast jag intygade att det inte skulle

göra det. Och jag kan inte hjälpa att det bultar och bränner av ett

odefinerbart äckel under ögonlocken, och inte heller att det inte går att

översvämma tårkanalerna, eftersom betonghimlen bestämt sig för att regna

mina känslovågor med förbundna ögon och dränka mig i det som egentligen

skulle varit mitt.