En vämjelig man under en grå kall natt skänker mig en blick. Med min patologiska hjärna, surna och toxiska blick ser jag in i honom. En svårmodig varm tyngd smälter över hans axlar. Värmen påminner om en känsla som piskat under häxornas bara fötter. Efter en svart hundradels sekund under mina ögonlock är mannen inte längre närvarande. Sakta men säkert inser jag vad ett inbillningsfoster är. I beklagad sorg utövar jag ett obehagligt ljud framhävt av min strupe som ilar ut i de tomma intet. Ensamheten, mannen och jag är ett. Ett sår som aldrig tycks helas. Ett hav av salt som skvalpar inlåst i mitt inre.