I tusen år har sten hållit mig tillbaka
I tusen år har jag varit död
Men min tid har kommit nu
Galenskap har vaknat
Jag skall åter kasta min skugga över er

Vinden går med mig och döljer min vittring
Döden min skugga är i mina hälar
Galenskap har vaknat
Och hans skugga vandrar åter på eran jord

Allt som var mitt skall jag kräva igen
Allt vad ni odlat skall ruttna och förgås
Allt vad ni känner skall glömmas

Jag bränner eran kärlek
I min döende törstiga röda sol
Den föder mitt hat

I det som nu händer
Lever jag nog igen
Ännu ett liv att förlora
Galenskap har vaknat
Alla misstag är åter mina att begå

Jag står ensam kall i mitt eget mörker
Försvinn med erat ljus
Jag hatar er sol
Jag hatar er

Våren är också min fiende
Bara månen är min vän
Hösten en stilla frälsning
Vintern min borg där jag ruvar
Vaktar min skatt av meningslöshet
Galenskap har vaknat
Ylar och gråter mot månen min enda vän

Gläds då hösten har tagit tillbaka
Det som livet gav er till låns
Åter tillhör det mig att föda mitt hat
Galenskap har vaknat
Och vad ska hända med dig

Du ensam försvinner i det blå
Löses upp och förgås
Slutar fånga solens ljus
Du är för tunn mellan ärren

Din skira oskuldsfullhet
Förmår inte fånga solens strålar
Du är för evigt kall
Som mig

Jag såg dig men jag ser dig inte längre
Och i mina tusen år har jag drömt samma dröm
En mardröm för mig i mitt fängelse av mörker, kyla och hat
Med min skatt av meningslöshet

Jag har inget utom en dröm
Jag hoppas den aldrig dör
Att inte vara ond
Att få vandra i erat ljus
Sida vid sida och känna er värme i mitt döda hjärta

Att jag inte skulle vara ond
Det var det jag drömde med vidöppna ögon
I mina tusen år av mörker

Drömmen blev tydlig med tiden
Den ter sig verklig för den som sover djupt
Solen i sin fulla styrka förtär mitt mörker
Och jag har nog aldrig varit så varm
Så det som nu händer är nytt för mig

Kom inte nära
Försvinn med ert ljus
Jag vill inte att ni skall se mig smälta
Min styrka försvann med mitt hat

Detta är mina första steg i en ny tid
Men jag vill vandra ensam
Så att ingen ser när jag snubblar och faller
På en ny sommaräng i grönska
Vid en regnbåges bräckliga fäste

Jag har aldrig känt gräs under mina bara fötter
Solen på min rygg har aldrig orkat värma mig förut
Det är en känsla som jag nu när i mitt hjärta
Den är ny men drömmen är gammal
Och i mina tusen år var jag nog väldigt död

Nu faller jag snart där regnbågen slutar
Över bräckligt regnbågafäste
Snubblar jag barfota på stapplande ben

Fallet får mig att vakna upp ur min sömn
Drömmen den flyr och ondskan tar mig än en gång fast
Galenskap har vaknat
Och hans skugga följer i hans spår

Försvinn med ert ljus
Döda vad som lyser
Galenskap har vaknat
Och han går ensam kall i sitt eget mörker

I det som nu händer
Lever han nog igen

Galenskap har vaknat
Tyvärr