I

Jag sitter still, sluten i ett runt rum,
och känner mig vampyriskt sjuk och yr;
bland tysta möbler är jag ensam stum

och lyssnar till hur blodet i mig flyr
under min hud och flyter runt som bläck
till klockans oräkneliga tortyr.

På fönsterrutan syns en frusen fläck
som växer in i formen av en ung
man med ett uttryck av förstucken skräck

som lidit ut och blivit blott en tung
bakgrund till vardagslivets bleka bruk.
Då, i en stund av ömkan, som en ljung

tänt eld på allt, flammade, lik en duk
i vinden, min fördömda värld och dansade
hypnotiskt kring mig: är jag sinnessjuk?

Nå väl! Jag tror nog aldrig att jag ansade
ett hopp om att få sova gott inatt.
Nu ovan torna den galax som lansade

mitt hjärta med min stjärnas sexti watt.
Jag sträcker ut min tunga, ut i ljuset
och luftar själen, som förblivit svart.

Med ens förvandlas ljudet (TV-bruset,
likt stråkkonserter i en dunkel yra)
till tystnad, och jag slungas genom fruset

glas, ut i rymder där jag ej kan styra
men faller lugnt ned på en ockrad sten:
Orfeus har landat med sin brutna lyra,

på sina långa, än intakta ben;
och då han låtit sången själv sig sjunga
kom en blå våg att tvätta själen ren.