Fröken Paradoxal känner hur slutet närmar sig. Hur varje ord känns som ett sticksår från en sylvass dolk.
Fröken Paradoxal klättrar mellan våningarna, sakta uppåt. Den Rosa Pingvinen däremot, han faller. Faller för att Fröken Paradoxal är för tung, för långsam, för mycket.

Det här som inte fick hända igen. Fröken Paradoxal drar ner sin älskade, ned på djupet.
Fröken Paradoxal längtar efter frihet och förmågan att flyga fritt, men vill inte släppa taget om tryggheten i att vara fjättrad i marken. \"Stabilitet\" viskar hon till svar när Ångest kommer på besök.
Fröken Paradoxals bästa vän heter Oro. Oro lämnar henne nämligen aldrig, sviker aldrig, ger alltid upp, är alltid där.
Rädslan för att förlora det är större än längtan efter friheten. Eller är den bara paralyserande?