Det verkade vara för flera år sedan, en evighet för Angelica, den mest värsta dagen i hennes liv.
Det hände för flera år sedan. Tre år av hemsk saknad, efter någon som hon har mist. Hennes käraste, Liv.
Hon stirrar intensivt på den svarta fläcken i taket, allt hon ville var att glömma bort. Så just därför sträcker hon sig efter spritflaskan och drar djupa sura klunkar. Dom hade varit lyckliga, ibland lite barnsliga, dom hade haft bra år tillsammans. Deras kärlek hade varit stor, större en kärlek. Vackrare en ett utseende.

Deras sommar kvällar vid ängarna, deras nätter vid havet. Skulle vi aldrig att glömma. Du med din sunkiga, gula tröja, med djupa blå ögon. Mörkbrunt hår, som sveper i vinden, och luktar som inget annat gör. Men jag dricker upp det sista av spriten, i ännu större klunkar, behövde bedövning av för min ångest. Vi brukade kalla varandra för oskiljebara, vi var oskiljebara. Människor brukade kalla oss för barnsliga och naiva. Det finns inte mycket kvar. Ett tomt svart hål, av saknad. Varför hade Liv sagt åt henne att gå? Varför hade hon inte sagt farväl? Varför hade hon inte fällt en enda tår?Angelica ville så gärna veta. Hon reste och gick ut i köket. Dom blommiga väggarna passande inte in, och ljuset från från gatlyktorna hånade henne. Hon drog iför gardinerna. På bordet stod en tavla, hon fick gråten i halsen när hon såg, så mycket känslor väckte henne när hon såg Liv och henne själv när dom kysstes. När hon såg bilden, var det som att spola tillbaks tiden, hon kände hennes mjuka läppar, hennes varma andetag, hennes sköra kropp.Undrar om Liv har något fotografi på oss?

-Klockan var 1:12, det var väldigt mörkt. På landet var det plågande tyst, träden på bakgården var kusliga, dom lät som spöken. Hon hade blivit mörkrädd. Den tiden det var vi, var det speciellt. Vi hade kärlek, vänskap, tro, tilltit. Men tre år i ångest och ånger. Varför hade hon egentligen sagt farväl? Hon behövde hennes lite sorgsna ögon, hennes händer, hennes skrattande leende.1:56.På nattduksbordet fanns det en tavla på Angelica och jag själv. Vi var i skogen, det syns att det faller snö, jag kommer ihåg att vi gjorde snöänglar. Så magiskt…12:16

Hon kom igåg första gången de träffades, det var på ett litet café. Runt om utkanten av stan, ganska avskilt. Vi satt ofta där tills cafét stängde, sent på kvällen.

3:02

Av dessa tankar kände hon sorg. Hon sträckte sig efter medicin burken, svalde fyra tabletter, mer en den vanliga dosen. Hon kände hur den onartuliga sömnen föll tungt över hennes ögon. Hon sov. Liv vaknade med bultande huvudvärk. Hon sträckte sig efter sina jeand och sin tröja. Krängde på sig kläderna. Hon suckade tungt, önskade att hon inte fanns. Satte sedan på TV, bläddrade gång på gång bland kanaler. Men hon kände att hon behövde mer alkohol. Detta var komplicerat. Istället valde hon att dra på sin sin jacka, sätta på sig sina skor. Hon gick ut till solen?

-

Angelica vaknade 12:03, när hon såg sig omkring och tyckte sig se Liv, vid dörröpningen. När hon tittade igen, förståd hon att det var en synvila. Tårar strömmande ner kring hennes kinder, hon kände den salta smaken som fördes till hennes mun. Hon försökte att vara sammanbiten, så stark som möjligt. Men hur mycket hon än försökte, så gick det inte. Tårarna fortsatte att rinna från hennes ögonvrå. Angelica grät så smärtsamt, så smärtsamt som hon aldrig hade gjort förr. Hon skakade våldsamt och kröp till köket. Hon var andfådd. Hon sträckte sig efter vodkan som låg under diskhon. Angelica drack djupa klunkar, men hon visste att sömntabletter och alkohol var en dålig blandning. Så av all ilska kastade hon flaskan mot golvet, med all sin kraft. Ett högt oväsen. Hon fick åter bultande huvudvärk, det kändes som alla hennes tankar, yrade runt på en sekund. Hon tog en cigg, tog fram smör, en bit ost och knäckebröd. Angelica knapprade i sig frukosten, åt med små tuggor. När hon hade ätit upp, såg hon sig omkring. Det såg dystert ut. Rummet var mörkt, kalt. Hon hade bott i samma lägenhet i tre år. Hon hade varken tapeserat om, köpt nya möbler, eller hängt upp tavlor på väggarna. Angelica gick till garderoben. Hon tittade frågade på sina kläder. Vad skulle passa för detta tillfälle? När hon hade bestämt sig. Passerade hon ytterdörren, med ett litet leende.

-

Det var något som fick henne att gå dit, att följa denna bekanta krokiga stig. Det skulle bli speciellt, att få se det gamla cafét Hon kanske skulle bli en smula lyckligare. Vinden förde löven till en annan plats. Den varke parken speglade sig i soljuset. Dom vackraste skuggorna. Hon skulle komma in genom dörröpningen, och se hennes gula kläder, mot hennes djupa blå ögon, med det glänsade håret, som luktade som inget annat gör? Men Liv visste att det bara var en fantasi, en fantasi som sårar, en fantasi som inte borde finnas. Hon började närma sig cafét, det skulle inte dröja länge förren hon skulle få se de vita knutarna. Hur skulle detta sluta? Färgen på stugan hade blekts, den var inte lika röd som förr. Men den var precis lika charmig, vacker, underbar. Hon pustade ut, det var så många känslor på en och samma gång. När hon stod tjugo meter ifrån cafét, saktade hon farten, tvekade. Men stegen fortsatte mot den röda stugan och hon kände lukt av nybakade kanelbullar.

-

Angelica såg sig om om, funderade om hon verkligen skulle gå den krokiga stigen. Hon kanske skulle ta bussen hem? Hon satte sig på närmaste bänk, drog huvudet till knät. Hennes beslutsamhet verkade vara som bortblåst. Hon såg sig omkring. Men att gå till cafét skulle betyda mycket för henne. Innan hon hade hunnit tänka klart, så märkte hon att hennes ben styrdes dit, till cafét. Angelica följde den krogiga stigen. Hon hörde fåglarnas sång. Hon skrattade. Men hon var på väg dit, underligt? Hon visste att stugan snart skulle skymta sig bakom träden. Det skulle inte dröja länge, inte mer en än några minuter. När hon såg stugan, var den lika charmig, vacker, underbar.

-

Hon drack sitt kaffe. Men det var något som fattades. Angelica. Liv hörde hur någon öppnade den gnisslande trädörren. Hennes hjärta slutade att slå. Hon stod där, med det glänsade håret. Angelica stod vid dörröpnningen, en lika spröd kropp. Med sina djupa blå djupa ögon. Liv satt som förlamad. Hon reste sig.

-

Det första Angelica lade märke till när hon hade klivit in genom dörren till cafét, var en 25 åring kvinna, med sotiga ögon, svarta kläder.

-

Liv reste sig, gick mot mig.

-

Vi höll om varandra hårt.

Så länge det behövdes.

Så hårt.