I sorgens mörka stund, din röst av sälla vindar buren, varsamt smeker kalla lemmar, med hand av siden skuren.

Säg vad i livets hägn, kan mer med högsta aktning äras, än den vän vars själ jag ristat, vars laster just kan bäras.

När natt från förr sig sänker, då sjön dig åter ger sitt kall, ska jag stilla vid dig ligga, evigt under vågors svall.