Bob Dylan spelar för mig i natt
hans röst ekar mellan väggarna
den akustiska gitarren darrar i fönstrena

varje sträng får sin tid
varje munspelston
varje litet ord är droppen som får mig att rinna över

Och jag har inte ens träffat dig
men jag ligger här och undrar och släpper
ut
allt
öppnar munnen och ser allt flyga ut med andedräkten
som inte syns men finns där
som solstrålar som man aldrig ser fast det är ljust
eller vågorna som inte har någon kant men som ger havet identidet

Jag skulle behöva dig vid mig, det tänker jag inte förneka.
Jag skulle behöva någon att trycka in det igen.