det spelar ingen roll

hur vackert något är

hur man känner

eller vad något är värt


för allt tar slut ändå.





jag trodde det skulle bli bättre
att symptomen skulle försvinna;

ensamhetssymptom

men är vi någonsin något annat än ensam?








jag väljer att tro
att efter sjutton år
har mina tårar tagit slut

det finns fortfarande lika mycket att gråta över
men det finns inget kvar i mig,

så hejdå