Insidan på mig är som glas.

Man kan se rakt igenom det, se allt, och dessutom är det skört.

Minsta stöt emot mig, och glaset spricker, går sönder.

Minsta stöt emot mig, och glaset spricker, går aldrig att laga,

För runt glaset finns en kropp, hud, kött, blod och ben. Hur kan det då vara så känsligt? 

Jag blev krossad en gång. 

Fick en törn, kolliderade med ett ord. Glaset på insidan krossades, splittrades i tusentals små bitar. De trängde in överallt, i mitt hjärta, i mina lungor. 

Jag får ingen luft, för där glassplittret gjort hål i mina lungor smiter syret ut. 

Jag kan inte tänka, för där glassplittret gjort hål i mitt hjärta smiter blodet ut, och utan blod i huvudet, existerar inte tanken.

Insidan på mig var som glas.

Nu finns det ingen insida kvar.