Jag står vid den gamla verandan. Blommorna i mormors rabatter är välskötta som vanligt. Inte ett ogräs någonstans. Solrosorna är större än jag. Trappstegen knarrar och jag tänker på morfar. Snart ska jag se honom. Han kommer att sitta i köket och säga: \"Very, very well Mr Swanson!\"

Jag går in i den stora hallen. Morfars fiskarjacka hänger där den brukar på kroken bredvid köksdörren. Hans skor står på det rutmönstrade golvet. Sockorna ligger i dem. Jag känner doften av hans fotsvett. Det är doft jag tycker om. På väggen mitt emellan källardörren och hyllorna med hans verktyg, kan jag se den stora tavlan av Oscar II med familj. Morfar påminner om Oscar II. En skäggig man som blivit släktens medelpunkt.

Försiktigt öppnar jag köksdörren. Det står ett fat med kakor på köksbordet. Jag går in. Upptäcker saftglaset och saftkannan, som mormor ställt fram. Var är hon och morfar?

Jag smakar på sockerkakan. Den är möglig. Smakar inte alls som mormors kakor brukar. Spottar ut min tugga och dricker av saften, för att få bort den otäcka smaken. Men saften smakar blod.

Jag förstår ingenting. Hur kan den rinna så långsamt och smaka på detta underliga sätt?

Ser på pinnsoffan. Minns hur morfar låg på den i våras och hostade. Mamma måste ringa efter ambulans. Han fick svårt att andas också. Men han kom tillbaka. De ordnade så han blev frisk och nu vill jag träffa honom igen. Han ska krama om mig och säga: \"Very, very well, Mr Swanson!\"

Jag går in i sovrummet. Där ligger han. Händerna är knutna vid magen och täcket han har under sig är tjockt och rosa. Han har blåbyxor på sig och sin vanliga arbetarskjorta.

Fönstret står öppet. Solen strömmar in i rummet. Det är fridfullt, som i en kyrka. Jag hör morfars röst. Den är varm. Där har aldrig funnits någon rädsla.

\"Blott en dag ett ögonblick i sänder\", sjunger han.

Jag går fram till honom. Han sträcker ut sin hand. Vi ler mot varann. Jag ser broderingarna som mormor gjort på hans kudde. Där finns ett stort hjärta och så hans initialer. A. J. Arvid Jansson.

Lyssnar på det han sjunger. Det är som han vill säga till mig att vi alltid kommer att vara tillsammans. Fast han nu ska dö, kommer han aldrig helt att lämna mig.

Jag är stolt över att vara den som får stå invid morfar just nu. Om han inte är rädd, ska jag inte vara det när det är min tur.

Hans rutiga skjorta får mig att tänka på vilken arbetsmyra han varit. En enda gång blev han arg på mig, och det var när jag sprang uppe på hans stora vedtrave och den rasande. Men han har förlåtit för länge sedan. Det känner jag.

Sovrummet är som en bildutställning om hans liv. Där finns en bild på honom när han själv var pojke, ett stort inramat bröllopsfoto av honom och mormor och flera bilder av honom som skeppare.

Det är på sjön han alltid trivts bäst. Därför brukar han prata om döden just som en sjöresa. Kanske är det så nu. Kanske blir han snart hämtad av sin älsklingsbåt Tisnaren.

Jag ser den på favoritbilden som står på nattduksbordet. Han står på kajen och är just beredd att stiga ombord. Seglen är hissade. Reservmotorn tankad. Det är ingen risk att han inte kommer iväg.

Han fortsätter sjunga om sin starka gudstro. Allt som hänt honom har vilat i Guds händer, och det som händer honom nu, rår Gud också över.

Jag ser på fotografiet där morfar är beredd på avfärd. Snart kommer hans hjärta att sluta slå och hans sång att tystna. Snart har han gått ombord.

Vi har gjort många resor tillsammans, men den här gången kan jag inte följa med. Fast rummet med minnen av honom kommer att finnas kvar. Jag
kan återvända hit ofta om jag vill.

Bilden av honom som barn är så rolig. Han har sjömanskostym på sig och en glugg i tänderna. Kanske morfar kan födas på nytt i ett barn som inte finns än. Kanske jag möter ett barn en dag, som skrattar när jag säger:
\"Very, very well, Mr Swanson!\"

Morfar har slutat sjunga och det finns inte längre någon puls i hans arm. Jag ser ett fridfullt leende på hans läppar.