Vi småpratar. Ja. Det är vad vi gör. Fördriver. Om den kvava luften, det sträva materialet i våra uniformer, de korta kafferasterna. Vi klagar på det vi gemensamt avskyr. Det vi har gemensamt. Du håller med mig, nickar. Jag instämmer i ditt medhållande. Och vi tar ett spadtag. Eller kanske skålar. För varandra. Skål för oss. Sedan blir det tyst. Isen är inte bruten. Det blir tyst där det inte ska vara det. En obekväm slags tystnad där båda letar efter ord. Där tungan är i vägen istället för att hjälpa till. Men får inte glömma att jag är människa, får inte glömma att det finns verktyg. Ger inte upp. Inte du heller. Småpratar. Fördriver. Isen kanske aldrig kan brytas, men i alla fall spricka i fogarna. Om du vore ett djur, vilket skulle du vara? Du vet inte. Jag vet inte heller. Vi skrattar. Bravo. Nu är vi på tunn is. Jag kan dra upp dig om du drunknar. Du mig. Men det säger vi inte. Ännu tyst. Väntar på att tystnaden ska bli bekväm. Då allting är avgjort och kan sägas. Sägas i tystnaden.