Han ville ju bara va’ min


Han sa, han ville ju bara va’ min,
svepte mig med i sin trotsiga vind.
vackra nätter med stillsamma munnar färgade av vin,
fuktiga kroppar som väcktes av adrenalin.

Han smög sig tätt inpå,
under mitt skinn, han gjorde mig till sin.
Pressade ihop mitt hjärta,
penetrerade, på något sätt tog han sig in.

Han sa han ville ju bara va’ min,
sa jag var förnimbar liksom en gas,
men han glömde att berätta,
att han hade redan en älskarinna av glas.

Han låter dagar försvinna i moln,
snärjd av ljuvlighetens rus,
begraver samvetet i jord,
låter samvetet bli bakgrundens brus.

Han vaknar upp söndrad och blodig,
kan inte minnas vem han var igår.
Smyger hem och smeker min kind,
andetag av förnekelse i mitt stumma hår.

Han dricker tills munnen blöder,
han kallar det oändlighetens medicin.
Men jag vet att han ljuger,
det enda som håller hans eld vid liv är bensin.

Kylan efter fest på fest ruvar dovt,
darrande fingrar, bortdomnade, som om badandes i lut.
Han skakar förtvivlat, ett skadat djur,
han öppnar dörren, men han vågar inte gå ut.

Han har förfrusit sitt hjärta,
han har smittat det med skam.
Viskar inte längre kärleksfulla sagor,
en dimma genom rummen, bara skuggan av en man.

Ett girigt behov större än en brusten vilja,
en förgiftande, förvildad, självisk tolerans.
Ådror buktandes av spritfyllda ångor,
ett förtappat sinne utan sans.

Underlägsen det odödliga i ett kemiskt rus,
simmar silverfiskar omkring i ett trasigt glas.
Tårarna flyr lika lätt som ett moln,
hur kunde en så liten sten orsaka ett ras?

Han sa, han ville ju bara va’ min,
att jag var hans nål glänsandes av adrenalin.
Men jag är bara en skugga i flykt,
hans älskarinna föder hans lågor med brinnande bensin.