Du ser på mig,
du ser djupt in i mina ögon.
Jag ser på dig,
du har mörka fina ögon.
Du ler åt mig
och jag svarar dig åter med
ett leende.

Du talar inte till mig,
och själv är jag för dum för att förstå.
Jag går ner för trappan
och ser dig sakta försvinna,
när jag en sista gång tittar
bakåt för att fånga dig i mitt minne.

När jag en timme senare
kommer tillbaka är du
fortfarande kvar,
men kvar finns inte den
goda och varma man som du för en timme
sedan var.

Åhh, du okända man,
varför gjorde du så?