Johanna slängde kedjan runt halsen på besten. Hon var tvungen att vända bort den från Tilde. Hon slet och drog i kedjan. Men besten brydde sig inte, för varje steg den tog kom den närmre och närmre Tilde som var upptryckt mot väggen. Snart var den framme den öppnade sitt stor gap och…

Ett högt skrik fick mig att tappa koncentrationen på boken och istället titta upp mot flickan som skrikit. Det var Isabella, klassens drottning.
”Spindel!” skrek hon igen, högre denna gång. Några killar kom till undsättning.
”Var då?” hörde jag någon fråga. Han fick inget svar, Isabella såg sökande med blicken över skolgården Josefin visste vad hon sökte efter, eller inte vad. Vem.
Hon stannade upp med blicken och fäste den på Jonas som kom gående över skolgården.
”Jonas” skrek hon desperat. ”Jonas, kom du måste hjälpa mig! Det är en spindel här.”
”Du ser ut att klara dig fin fint, tycket jag” ropade Jonas glatt tillbaka, och flinade sedan åt Isabellas förfärade blick. Jag antog att bara för att man är snygg behöver man inte vara helt borta.
Jonas närmade sig mig istället för att trippa iväg till Isabella som dom andra killarna hade gjort. Jag skruvade lite på mig där jag satt på bänken. Jonas kom närmre och satte sig ner på bänken bredvid mig.
”Tja” sa han, han var en av de få som pratade med mig och den enda som inte dolde det. Kanske var det för att vi känt varandra sen barnsben. ”Vad läser du nu?” frågade han.
”Åh, det är en ny bok… köpte den igår” sade jag.
”Vad heter den då?” fortsatte Jonas.
”Bestens längtan” svarade jag.
”Låter spännande” flinade han.
”Ehm, ja… Den är spännande” sa jag långsamt, jag kunde inte riktigt förstå vad han flinade åt.
Vi satt där tysta i några minuter medan folket runt Isabella skingrade på sig. Jonas fortsatte le.
”Vad flinar du åt egentligen?” sa jag tillslut.
”Inget speciellt” log han med blicken rakt fram.
”Nej, jag ser det” svarade jag sarkastiskt. Jonas skrattade, vände blicken mot mig och sa:
”Jag flinar åt Isabellas patetiska försök till att få min uppmärksamhet”
Jag drog lite på munnen, men skrattade inte. Det var ju sant som han sa. Det var nästan synd om Isabella att hon inte förstod att hon var genomskådad.
”Du skrattar aldrig” påpekade Jonas.
”Gör jag väl?” sade jag förvånat.
”Inte längre, jag har inte hört dig skrattat sen vi var elva” fortsatte han, hans röst hade blivit en aning nedstämd.
”Jodå, har jag visst” sa jag glatt, jag ville byta ämne, det var sant, jag skrattade nästan aldrig längre. Men jag måste väl ha skrattat någon gång på tre år.
”Jaså, när då?” frågade Jonas. Jag öppna munnen för att svara, men kom på att jag faktiskt inte mindes senaste gången jag skrattat, så jag stängde den igen. ”Just det” fortsatte Jonas. ”Du bara ler lite, jag gillar det inte.” Jag visste inte vad jag skulle säga. Han hade rätt, jag hade inte skrattat på tre år.
Som tur var väckte skolklockan mig ur mina funderingar.
”Kom” sa Jonas och reste sig från bänken. Jag vek nedre hörnet på sidan av boken och lade sedan ihop den. Med boken i handen reste jag mig upp för att följa efter Jonas.