"Tala upp, min son. Berätta vad du vill.
Stå för dina åsikter. Rak i ryggen, gör din läxa och lägg dig i tid.
Klart att du är speciell min son. Varför fick du inte bättre betyg?
- dom andra i din klass fick det. Är du min son, eller hade jag fel?
Klart du kommer fixa läxan. Givetvis. Pappas pojk.
Ordning och reda. Tecknade pärlor på Fredag. Gå nu och lägg dig.
Stå på dig. Ta ingen skit!"

Med sin övertygelse i sin hand. Med ammunitionsbältet runt sina undernärda höfter vilar hans makt. "Rätt är rätt. Pappas pojk. Ta ingen skit."

Så den förlorade sonen pressar 9milimeterskanonen mot sin fuktiga tinning.
Ser sig i spegeln. Blottar sina tänder. Ser sin far i rovdjurets ögon.
"Klart du tycker som pappa! Stå för dina åsikter!" Rätt och slätt.
En mantelrörelse för varje oprovocerad utskällning. När Far avfyrar sitt vapen slår rekylen ner på hans Son.

"Gå din egen väg. Följ min"

Men sonen väljer. Inget tennisproffs för hans del.
Nix-pix! Inte här. Han är ju faktiskt unik. Trots att alla ser hans far i honom.
"Du är allt en liten kopia av din Far". Pojken dör på insidan.
"Skall du också bli cynisk, bitter och elak när du blir vuxen, som din Far?"
Pojkens tänder gnisslar. Hans ryggrad tappar sin form.

Du är Unik.

... eller hur?