Jag borde nog ha varit mer ledsen en jag är. Mer sprucken i min själ, mer finkornigt snedslipad. Jag borde kyssa Kristi fötter i hopp om ett nytt andetag i slutet på den världen vi känner. Jag borde.

Jag förklarar för dig precis hur ledsen jag är, eller som jag borde vara. Precis så som jag har lärt mig att förklara. Det är som ett tidningsurklipp fastklistrat på ett svart A4, med lösa meningar som definierar mitt känslotillstånd om jag hade brytt mig mer.

Men jag saknar dig inte. Faktiskt. Jag saknar den rollen du fyllde. Tryggheten, den gudomliga älskarinnan, den enträgne förloraren som ömsom stöttar, ömsom förlorar sitt förstånd. Och den pusselbiten finns med tusen olika täckningar, så det är nog inte just dig jag saknar.

Mina kvällar kan fortfarande bli långa, och ensamma. Och då får jag påminna mig om att... jag kände precis samma känslor när du satt bredvid. Och det är så brutalt lätt att känna. Kanske mår jag lite dåligt ikväll, men jag mådde precis lika bra eller dåligt i ditt sällskap.

Jag kanske borde vara smickrad över att du fortfarande tänker på mig. Alla dessa kansken. Du kanske inte borde göra det, du kanske inte har kommit över mig, du kanske har en hemlig plan för att få mig på fall, utan att ta emot mig. Då får jag påminna dig, om att fallet från din höjd inte räcker för att knäcka mig.