Du säger ofta att jag inte förstår dig. Det kan du ha rätt i. Det kan också tänkas att du inte förstår mig. Det är bara alltför lätt att uttala en sådan replik. Som en sorts inledande mening för att få något slags hjälplöst svar. Uttalandet ger uttryck för att det inte är någon mening för den andra att ens försöka sig på att förstå. Man kan tänka sig att den som kommer med detta påstående uttrycker en smärta i uttalandet. Men det kan precis lika gärna vara så att det ligger makt i att säga så. Det du säger blir då följande.
-Du förstår mig inte. Även om du ibland tror att du gör det så har du fel och det tjänar ingenting till att du ens försöker genom att tala med mig. Du är helt enkelt för sent ute.
Problemet med att utestänga den andra utöver att det kan vara praktiskt är förstås att man utestänger den som skulle kunna förstå bara alltför väl, till möjlig dialog. Det är bekvämt att uttala sig så eftersom det gör att man automatiskt lägger över ansvaret för ens egen situation på den som man säger inte förstår sig på en. Var beredd nästa gång du känner lust att uttrycka dig så. Det är jag.
-Du förstår mig inte.
-Du förstår inte mig.
Där kan vi sedan sitta och låtsas inte se varandra och låtsas inte förstå varandra och även lägga allt ansvar och skuld på varandra.

Två stenar låg sida vid sida i skogen och påminde lätt om mor och dotter, med den skillnaden att det växte mossa på dem och att insekter och blommor sökte sin tillflykt till dem ibland. Solens strålar spelade över dessa kroppar och regn föll på dem så att det skvalade. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro det var ämne till tårar.